Klocktornet på Palazzo Vecchio i Florens (Foto: Per Strömberg)

Italien är ett land som man antingen hatar eller älskar. Tillhör man den senare gruppen kommer denna kärlek att med tiden utvecklas till närmast en besatthet. Italien är ett land där visuell skönhet står i centrum oavsett om det gäller ett konstverk, en person, en byggnad, en bil eller ett par skor. Skönhet kommer här före funktion, ett par handgjorda italienska skor är konstverk och behöver därav inte tåla regn eller vara bekväma att gå i. Italien är posörens förlovade land där exhibitionism är en norm. Här tar 80 åriga damer ett glas vin uppklädda till tänderna med ett par stora solglasögon och mobiltelefon nära till hands.

Det italienska folkets skönhetsdyrkan har sin grund i en konst- och hantverkstradition som sträcker sig tillbaka till antiken. Redan grekerna var besatta av en kroppslig perfektion som gestaltades på krukor och skulpturer. ”Apollo di Belvedere” statyn som står i Belvederegården i Vatikankomplexet är exempelvis den mest studerade och avbildade av alla antika skulpturer och har kommit att förkroppsliga det manliga skönhetsidealet. Skulpturen är en romersk kopia av ett grekiskt bronsoriginal från 140 e.Kr. I Sverige kan man se en version av denna på Slottsbacken i Stockholm gjord av Sergel och förestallande Gustav III. Estetiken har sedan antiken genomsyrat den italienska halvön och bidragit till att dess städer är fyllda av konst, palats och kyrkor.

”Apollo di Belvedere” (Foto: Per Strömberg)

Filosofer, konstnärer, arvtagare, och kungar har sökt sig till Italien för att bildas och inspireras av denna estetik. Mot slutet av 1870-talet spenderade Gustav V en tid i Rom för att bildas av författaren och resenären Augustus J.C. Hare. Det kan tänkas att det var under denna period som den blivande kungen inledde sin livslånga kärlek till Rom (läs Hares brev till Gustav V här nedan). Andra personer som förälskat sig i den eviga staden är Goethe, Bremer och Munthe. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet blev Capri, Rom och Venedig centrum för den internationella excentriska överklassen. Personligheter så som Marchesa Casati med sina levande leoparder, Peggy Guggenheim med sina vilda fester i sitt palats i Venedig och Elsa Schiaparelli med sitt individualistiska mode bidrog till en excentricism som fascinerar än idag.

Större städer som Neapel, Rom, Florens, Milano och Venedig är inte ensamma om att bjuda på stora konstsamlingar och arkitektoniska mästerverk av världsklass utan även mindre städer så som Urbino, Mantova, Padova och Perugia. En bidragande orsak till denna spridning berodde på att Italien innan 1860-talet bestod av mindre stadsstater styrda av ärelystna furstar. För dessa var praktfulla palats, kyrkor och konstsamlingar ett tecken på status. I Italien finns ett uttryck som heter ”campanilismo” vilket kommer från ordet campanile vilket är ett klocktorn. Uttrycket betyder "absolut kärlek och stolthet för sitt eget kvarter, stad och region". Stadens klocktorn var en viktig maktsymbol som illustrerade kampen mellan olika stadsstater om vilken stad som var störst och vackrast. Städer som Florens, Siena, Urbino och Mantua försökte med alla medel att knyta de främsta konstnärerna, arkitekterna och skulptörerna till respektive hov. Florentinarna tycker att deras konstnärer är skickligast, att deras katedral är vackrast, att deras operahus är mest välrenommerat och slutligen att deras kök är mest smakrikt på samma sätt som romarna tycker att allt detta gäller sina motsvarigheter.

Italien är kort sagt konstens, arkitekturens, musikens och gastronomins förlovade land.